Och ännu mera medberoende.

 

Medberoende personer kan mycket ofta hamna i en tankefälla att de tror att andra människor tänker illa om dem.

I för sig kan det vara sant men tanke mönstret blir en besatthet och kan sluta med paranoid vanföreställning.

Många av oss som bor i Sverige har växt upp i dysfunktionella förhållanden och väldigt ofta utan att vi egentligen vet om det, konstigt men så är det. I allmänhet har folk mycket ofta svårt att uttrycka sina känslor. Om vi t.ex. träffar andra människor och frågar “hur är det?” och vi genast får tillbaka,  jo då det är bra utan att personen känner efter.

Själva frågan har blivit en artighetsfras som inte har någon betydelse. Vi får ingen information om hur den andre har det egentligen och den medberoende personen har i själva verket inget intresse av att veta hur den andre egentligen mår.

Men på djupet längtar vi verkligen efter att alla andra skall veta hur vi har det.

Det är ingen skam att ha vuxit upp i medberoende helt eller delvisst och en stor del av mänskligheten har fått känna av den erfarenheten någon gång under livet. Många känner igen sig rätt så mycket medan andra bara lite, men de allra flesta känner igen sig på något sätt. Det verkar som att det är vanligt att folk inte vågar att tala om vad de känner eller vad de behöver. Att prata om sina egna känslor med andra är inte så vanligt. Det är kanske dags att vi ändrar på det och börjar att öva oss i att känna efter hur vi mår och uttrycka det?

I barndomen har vi lärt oss att känna andras känslor som betyder att ett barn som växer i ett familjesystem där det finns säkerhet, och en positiv miljö, där känslorna är välkomnande, accepterade, som ett helt normalt beteende lär sig positiv kommunikation med andra människor. Barnet lär sig att visa sina känslor är ok och snart lär barnet sig att känna igen dem och agera på rätt sätt när de kommer upp. En helt fantastisk förmåga och dessutom är det helt naturligt.

Ett barn som växer upp i ett familjesystem där det är bara en person som styr och alla följer efter och bara denna persons känslor är det som gäller och sig att deras egna känslor inte har någon rösträtt och därför blir detta behov sist på skalan. Barnet lär sig att alla andras behov kommer före. Detta fortsätter i vuxenåldern eftersom beteendet är så fast inlärt i systemet hos denna individ. Det blir mycket ofta att denna person inte märker att rädslan styr hela eller i alla fall en stor del av det känslomässiga livet. Det inlärda beteendet kan också bli så att denna person väljer att styra andra på ett lömskt sätt med kontrollbehov, perfektionism otrevlig eller sårande attityd Självkänslan är i botten i båda beskrivningar. Här finns ett exempel på mobbaren och mobbningsoffret. Här finns ett exempel på både mamma och pappa i familjesystemet. Känns detta igen?

Denna fantastiska härliga lilla barnet som kommer till världen helt oskyldigt och får en sådan uppväxt bär på mycket ilska inom sig som den portionerar ut till sin omgivning på ett lömskt smygande sätt till sin omgivning dvs hemma, på jobbet och i många sociala sammanhang. Den verbala ilskan som kommer från denna individ smyger sig in på andra personer som ett gift och snart blir hela sociala umgänget helt förgiftad med negativa attityder. Ett mycket tydligt tecken är när en sådan grupp tillsammans pratar illa om andra individer som inte är på plats. Samtalsnivån handlar alltid om det det eländiga, det jobbiga det tråkiga som finns i livet. Detta kan vara din chef, din man eller din fru eller din vän. Det kan vara till och med du som är inne i den spiralen utan att veta om det. I detta sociala sammanhang pågår hela tiden känslomässiga övergrepp i ett verbalt form till att kunna styra, trycka ned, sprida ut förakt. Ofta är detta helt oskyldiga ord men känslan i framtoningen blir fullt med ilska och det känslomässiga giftet. Hur pratar vi med varandra? Hur pratar vi om varandra.?

 

Vi föräldrar kan mycket enkelt uppnå makt eller styre över våra barn och fortsätta med det maktspelet tills vi dör. Jag har mött så många människor som inte kunnat må bra efter sina föräldrars bortgång bara för att de fortfarande bekymrar sig över att de inte kunde vara sina föräldrar till lags då de levde. Ett tydligt gemensamt drag för dessa individer är att de säger att när vi kom hem och vi hörde eller kände att mamma/pappa var glada då kunde vi vara glada. Om vi hörde eller kände att mamma/pappa var på dåligt humor då tassade vi och var tysta för att undvika ett vredesutbrott. Dessa fantastiska människor har börjat uppfatta att de gör samma sak med sina egna barn. Medberoendet, det dysfunktionella beteendet har därmed gått i generationsskifte.

Många av oss som är medberoende lägger så mycket kraft och energi att tänka på hur andra har det, hur andra mår, hur andra gör. När vi hamnar i detta beteende då tappar vi all kraft och fokus till dessa personer och ingen kraft hamnar hos oss själva som vi verkligen behöver till att kunna leva och genomföra vårt eget liv.

Att tappa energin till någon eller något annat utanför sig själv skapar mycket stress i den medberoende personen.

Till att undvika att hamna i medberoende då behöver vi först inse att det finns ett medberoende. Vi behöver kartlägga det så att vi kan inse själva hur vårt eget beteende är gentemot andra.

Delning?

Skulle du vilja dela detta med dina vänner? Tacksam

Prenumenera på mitt inspirationsbrev

Ta del av nya kunskaper inom personlig utveckling

Det gick utmärkt Välkommen